Lars Roverud

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det norska psalmodikonet och dess skapare, Lars Roverud.

 

I Norge, liksom i de övriga nordiska länderna var de "lärde" mycket bekymrade över musikens och sångens enformighet i kyrkan vid århundradeskiftet mellan 1700- och 1800-talet.

 

För att belysa situationen vill jag citera från en skrift utgiven 1815 i Christiania (Oslo), "I de flesta kyrkor finns ingen orgel. Sången av 50 känner en not, de skulle ha musikkännedom men var skulle de få den ifrån? De flesta sjunger kyrkomelodierna efter sin egen smak med darrande toner och ju högre och starkare de kunna skråla desto bättre." Detta var ett bland flera liknande uttalanden på den tiden. Skriften var författad av den kände sångpedagogen och kantorn Lars Roverud (1777-1850). Det var han som skulle komma att stå i centrum för utvecklingen av det norska psalmodikonet.

 

År 1819 företog han en resa till Leipzig för att göra sig känd med "en i denna Byes Borgaskola oftast använd undervisningsmodell i sång.." som han själv skriver.Under samma tidsperiod hade man liknande problem i Danmark med kyrkosången. Det pedagogiska sällskapets sångkommitté kommer fram till ett mycket enkelt instrument, en så kallad "enstränger" eller Monokord.

 

1825 blir ett liknande instrument tillsammans med några psalmer utsatta i siffernotskrift introducerade i "Herr Winthers musikhandel" i Christiania där Lars Roverud lär känna detta. Han ser instrumentets möjligheter och betecknar det som epokavgörande men har likväl en del att ändra såväl på instrumentet som på den danska siffernotskriften. Roverud arbetar ihärdigt för att göra förbättringar, han ersätter greppbrädans trappstegsindelning med metallklämmor men för att få den korrekta indelningen ser han sig nödsakad att kontakta den kände matematikern Christopher Hansten (1784-1873) som rent matematiskt grundlag beräknar tvärbandens placering. Roverud konstruerade också psalmodikon som motsvarar de fyra sångstämmorna sopran, alt, bas samt kontrabas. Hans tanke med detta var att de skulle kunna utnyttjas i kyrkor som inte hade orgel.

 

Den danska siffernotskriften omarbetar han fullständigt genom att reducera skalornas antal till en dur- och en mollskala i notskriften. För att kunna spela alla tonarter konstruerar han därför fyra så kallade transponeringstabeller eller tabeller. Detta är fyra flata trälister med samma längd som greppbrädan och med samma indelning var med två sidor och två kanter, tillsammans är det plats för fyra skalor på varje d.v.s. tillsammans 16 skalor. Den stora fördelen detta innebar var att den förenklade notskriften och att samma notsystem kunde utnyttjas till de fem olika stämmorna utan att lära sig nya noter.

 

Den 9 november 1827 håller Lars Roverud ett tal för inbjudna stortingsmän där han presenterar sitt förslag till en undervisningsmetod i sång och psalmodikonspel. Något omedelbart stöd fick inte Roverud. 1828 gör han med privat hjälp en resa till Stockholm "för att också där studera den elementära vokalmusiken".

 

Först 1835 fick han offentlig stöttning av Opplysningsvesendets Understöttelsefond, för att i två månader, ledsagad av tre drängar som han undervisat en längre tid. De skulle göra en resa för att lära präster att spela psalmodikon. Detta försök blev lyckat och Lars Roverud fick senare ekonomiskt stöd till flera liknande resor. Målgruppen var hela tiden skollärare och kyrkosångare. Undervisning i psalmodikonspel blev obligatoriskt på alla landets seminarier för dem som inte kunde spela något annat instrument. I och med detta fick psalmodikon stor utbredning i hela landet.

 

Först och främst inom skolverket men det fann också vägen till många hem där snickarkunniga gjorde brukbara instrument. Under den omfattande väckelserörelsen var det Roveruds modell som användes, framför allt genom massproducerade instrument levererade av Carl Warmouths musikhandel i Christiania. Men även efter ritning och beskrivning i "Vägledning till bruket av psalmodikon" av Jacob Andreas Lindeman (1805-1848). I och med detta fick vi många likartade instrument, som dock skiljde sig åt vad gäller utförande och materialval.

 

En del langleikar blev ombyggda till psalmodikon och flera fantasifulla instrument såg dagens ljus. Det var först och främst inom skolan psalmodikon skulle överleva och så sent som på 1930-talet fanns det undervisning i sång efter psalmodikonspel i en del av Norges skolor.