KRÖNIKA: Stolt psalmodikonist

För första gången firar vi idag, den 8 februari, psalmodikondagen. Varför det, kanske någon undrar? Vi har ju så många andra dagar, så varför en psalmodikondag också? Behövs det verkligen? Nordiska psalmodikonförbundets Michael Andersson ger i en krönika sina tankar om psalmodikonets dåtid, nutid och framtid.

För tio år sedan hittade jag en konstig långsmal trälåda på en loppis, en trälåda som såg ut som att ha varit något slags instrument, men i ett skick utan sträng och med sprucket lock. Jag frågade försäljaren var det var, men han hade inte en aning. Eftersom jag var, och är, intresserad av udda instrument köpte jag lådan för några hundralappar. Väl hemma påbörjades arbetet med att ta reda på var det var och resultatet lät inte vänta på sig – ett psalmodikon. Jag hade aldrig hört talas om det, än mindre hört det spelas. Jag visste inget om dess historia men blev fruktansvärt nyfiken på att ta reda på allt jag kunde. Och en helt ny värld öppnade upp sig!

För 150 år sedan var psalmodikonet något som alla kände till. Det var viktigt och fyllde en plats och en funktion i, i stort sett, alla svenska hem. Det skulle vid den tiden dröja lång tid innan det gick att lyssna på sparad musik, på vaxrulle eller skiva. Ville man sjunga och spela fick man göra det själv. Men långt ifrån alla kunde, och långt ifrån alla hade råd, att skaffa sig dyra instrument såsom pianon. Och kyrkan höll hela tiden ett vakande öga över vilka instrument som var av djälvulen komna. En period var det fiolen, några år senare blev det dragspelet. Båda var de instrument som lockade till dans och synd. Gitarren hade syndiga former, då det liknade en kvinnas kropp. Som ett svar på detta kom ”lådan”, psalmodikonet. Ett instrument med strama linjer, och med en konstruktion som gjorde det omöjligt att spela i fartfyllt danstempo. Det passade perfekt för sin tid. Det passade perfekt för kyrkan. Och det var lätt att snickra ett eget, även för den fattige torparen. Instrumentets utbredning gav resultat och folk började sjunga igen. Men så särskilt vackra toner kunde det, i ärlighetens namn , inte frambringa. Något som går att skylla på de hemgjorda strängarna. Att döma av bevarade tidiga inspelningar och enligt äldre skriftliga källor så lät psalmodikontonen då rå, opolerad, klanglös och knarrande. Gränsen till att förlöjliga ”lådan” låg nära. Sagoförfattaren Vilhälm Nordin (1874–1949) skrev i en av sina böcker: "De tjocka flugorna surrade som psalmodikonsträngar". En jämförelse folk kunde relatera till. Trots detta blev psalmodikonet en kär vän för många. Flera har beskrivit det som ett sällskap, en trygghet och tröst att ta till när mörkret, kylan och tystnaden uti Fattigsverige blev för påfallande. Något att spela på, något ta i sin famn som vore det ett barn.

Så småningom skulle psalmodikonet konkurreras ut av både orgeln och pianon i kyrkorna, och i hemmen började så småningom vevgrammofonen skingra tystnaden. De flesta instrumenten hamnade på sophögen eller i vedkaminen. Så knappt 75 år efter sin storhetstid var psalmodikonet nästan helt bortglömt. Tills några entusiaster, i mitten av 1980-talet började sprida dess mission och intresset för instrumentet började långsamt vakna till liv igen.

I vår moderna, allt mer sekulariserade, tid behövs inte psalmodikonet, på det sätt det gjorde en gång. Däremot behövs det av andra skäl. Det behövs för att påminna oss om vår egen historia, det behövs som en symbol för att visa hur människorna i Sverige levde för 200 år sedan, i relation till kyrkan, staten och till varandra och det behövs för att vi ska förstå vår samtid. Och psalmodikonet och psalmodikonspelet är inte utdött; numera är det klassat som ett levande kulturarv. Jag är stolt över att vara en av alla de traditionsbärare som idag gör psalmodikonets namn sett och känt, jag är stolt över att denna dag, på psalmodikonets egen dag, få manifestera detta instrument genom att, som man gjorde förr, få stå i en kyrka och leda psalmsång med hjälp av ett, numera lagat och restaurerat, psalmodikon. Jag är stolt över att vara en psalmodikonist.

Ett fyrfaldigt leve för psalmodikonet! Leve det! Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Michael Andersson